Jag sitter och kollar i en av mina gamla nätresdagböcker och ser att jag idag för precis ett år sedan var i Kaikoura och gick vilse under en dagstur.
Upp på berget gick bra trots filmjölksdimma däruppe där utsikten hade varit makalös över havet och Kaikourahalvön. På vägen ner och tillbaka avtog dimman men vi gick fel ändå pga att leden inte var så tydligt markerad. Först var det skitroligt tyckte vi och skrattade en hel del men när vi irrat omkring i en torr flodfåra ganska länge och inte såg nån väg vi skulle ta så började jag känna mig obehaglig till mods på riktigt. Den känslan har jag inte känt så många gånger på det viset. Det var liksom skarpt läge. Vi var trötta efter många höjdmeter upp och ner och blöta av allt korsande av vattendrag och började bli hungriga. All matsäck hade vi käkat förstås. Som genom ett mirakel hittade vi tillbaka till vägen som vi kunde följa tillbaka till bilen. Återigen garv när vi satt i trygghet vid bilen och vred ur våra dyngsura strumpor.
Det är ju misstag och dumheter som är extra roliga att minnas och garva åt tycker jag och sånt kommer jag att fylla på med för jag är ett riktigt klantarsel. Ibland får man ju hjälp av andra att göra dumma saker också så det är bara att tacka och bocka =)