Jag förundras varje år över detta tjatande i media och bland människor i allmänhet om julstressen. Det känns som att detta tjat skapar nåt som kanske inte ens finns från början eller driver på nåt som egentligen bara är lite småjäkt. Sånt som de flesta känner under perioder i livet i övrigt. Är det kanske så att man ska känna den där stressen för att vara “normal”? Jag börjar undra.
I det här hushållet finns inga barn ännu och det kanske är skillnad i familjer med barn vid den här årstiden/högtiden. Men ändå tänker jag… Det är nog främst en inställning som ställer till det för människor. Att tagga ner och bestämma sig för hur man vill ha det och sen hålla sig till det tror jag på. Gnäll för guds skull inte sönder julen för såna som jag som faktiskt känner ett lugn och glädje den här tiden. Jag myser som tusan. Mitt tips är att göra det man vill ha gjort lite nu och då. Spara inte allt till en given tidpunkt bara för att det ska vara så eller alltid har varit så. Sprid ut. Det kanske låter hemskt tråkigt men jag tror ju att lite planering förhöjer hela grejen. Alltifrån bakande, pyntande, julklappar, städ, mat etc. Eller att man låter bli delar av detta eller allt. Bara man bestämmer sig och gör det för sin egen skull.
Jag kan tänka mig att det kan finnas många orsaker till varför människor tycker att det är stressigt och jobbigt vid en högtid som jul och det är ju inte mer med det. Men just detta högljudda gnällande i media och bland människor som faktiskt har familjer och hem har jag svårt att ha förståelse för. Min mening är inte att vara fröken duktig och gnällig jag med (vilket kan tyckas i detta inlägg) men jag ogillar när andra ska påtvinga en grå filt över nåt som andra tycker är trevligt. Jag får ludd i munnen och blir irriterad. Alldeles i onödan. Jag ska inte pådyvla någon min glädje över advent och jul men jag tror att det är trevligare att höra om glädje och lugn än gnäll om stress hela tiden.
Sedan har vi alla ofrivilligt ensamma - både yngre och äldre - som högtiden kan vara extra svår för liksom familjemedlemmar och i synnerhet barn i missbrukarfamiljer. För dessa människor klämtar mitt blödiga hjärta enormt. Saker och ting kommer i ett annat ljus då. Då blir julstressen rent patetisk. Det är de som har allt som klagar mest högljutt. Att jag som är en av de som har allt, skulle trissa upp mig och stressa eller bara känna bedrövelse för de som har det sämre hjälper dock ingen. Faktiskt. Jag ska kolla runt och se om jag åtminstone kan skänka ett bidrag till någon organisation som jobbar för att göra tex julen och tillvaron mer dräglig för de som har det svårt.
Tänk till - tänk om - gör!
Julfascist? Javisst =)